vindikta

Såhär i flyttetider skulle jag vilja bjuda på en sång. Tyvärr är min kreativa såväl som min vokalistiska skicklighetsnivå right up there med Des'ree.

Well, iallafall den kreativa. Jag kan dock bjuda på en av mina favoriter från den engelska läktarsångboken;

Adebayooor, Adebayooooor!
Your dad washes elephants,
And your mom's a whore!



In other news, en nyhet som helt slumpmässigt hookar upp med en gammalhet, Antonio Valencia verkar vara ett snubbel på linjen ifrån att ansluta till United. Återstår att se då om Valencia är en lampa eller en soffa. Om ni undrar vad lampor och soffor har med Valencia att göra så ska jag berätta det nu.



...Wait for it...



Jo! Back in 2003 tyckte den dåvarande Valencia-tränaren Rafael Benitez att sportchefen Jesús García Pitarch var skikkelig teit som "köpte en lampa när det behövdes en soffa" när Ricardo Oliveira kom till klubben.

Valencia och Valencia alltså. Hihi. Så fyndigt.

Spenderade söndagen i mycket horisontellt läge i det norska solskenet contemplating my navel och det faktum att jag gick miste om en av de mäktigare festivaluppläggen på väldigt länge. Vänliga själar delade via telenätet med sig av Volbeat- och Pain-smakbitar. Det gjorde både ont och inte ont. Peter Tägtgren avslutade med en fint timad passning när mitt passivt aggressiva gnäll var som värst.

Här är passningen förresten.

För er som föredrar Spotify.

Att ta sig till jobbet tar runt 60 minuter för undertecknad. I runda slängar.

97,6% av tiden avskyr jag verkligen. Att lägga en timme av sitt liv varje dag på att ta sig till jobbet går rakt emot mina principer. En timme av mitt liv varje dag går åt till att ta sig till buss, ta sig vidare till tåg och sedan medelst fotgängeri (som det enligt Horace sällskap säkert inte heter) ta sig till avdelning 159 i Voice-koncernen för att göra skäl för löneslippen.

Frågan som alla självklart ställer sig; finns det då något tillfälle i denna timmeslånga psykiska tortyr som känns trevlig, angenäm och bara allmänt mysig?

Svaret är ja. Efter att man klivit in på stationen, letat sig fram till plattform 7 och validerat sitt icke-existerande kollektivtrafikskort är det dags för färden ner mot perrongen.

Den tar ganska exakt 2 minuter och 11 sekunder, turen nedför rullbandet. Om man nu inte springer förstås.

Men turen nedför rullbandet...

Fan så avkopplande.

Kokain är farligt. Take it to the bank, college kids.



I Mexico har det hittats ett hajlik med ett ton kokain i sig. Diskussionsämnet är därmed givet.


Dr Rödljus: Vafan, de smugglade ju grejorna i hajen. Det var ju inte alls lika kul som jag trodde.

Ich: Det hade ju varit mycket coolare om det hade varit säg en smuggelbåt som kapsejsat ner i det stora blå och hajen sedan satt i sig det där tonnet med kokain som om det vore ett kex.

Dr Rödljus: Eller hur. En speedad haj. Är det nåt man behöver det eller?

Jag har en ny flat mate.



Han är en bakåtsträvare av sällan skådat slag, iallafall i sin åldersklass. När alla de andra barnen lyssnar på allt ifrån Lady Gaga-infekterad hitmusik till blytung göteborgsmetal vevar detta Roslagsorginal helst av allt igång sin visserligen fiktiva, men ändå på något sätt närvarande, grammofonspelare. Ola Magnell och allas vår favorithycklare nummer ett Mikael Wiehe är vanligt förekommande inslag. Eller valfri låt från valfritt år före 1995.

På CV:t, meritlistan och the honour board finns hittills svårslagna bedrifter som spontant nakenbad i Akerselva under en utekväll, drunken dialling av astrofysiska mått, internationellt erkänd oförmåga att få en snusprilla att stanna kvar under läppen, tillagande av en av de mest oätbara brunsåser som skådat dagens ljus, berättande av fler och värre fyllehistorier än en viss Canadaemigrant (no names mentioned), oanade och otaliga varianter av den gastronomiska klassikern Korv med Bröd samt en klassisk ursäkt till den bilförare som 26 sekunder tidigare kört på honom.



Och när han är full ser det ut som om han har konstant värk i hela kroppen.