vindikta

Detta inlägg skrivs med denna låt som soundtrack. That about beats and that.



Flat mates är litegrann som bakterier. Vissa är bra för dig, andra är dåliga. Det enda du kan vara helt säker på att de ständigt är närvarande. Flat mates är även litegrann som cd-skivor, vissa är spegelblanka (speciellt när de är insmorda med tallolja och vaselin) och ger ifrån sig ljud när de snurrar väldigt fort, vissa kommer i fodral och vissa är repiga (speciellt på söndagar). Andra bara hackar.

Flat mates är då och då även ganska lika fågelungar. Ständigt hungriga med uppspärrade ögon, rosa i skinnet och det är inte alltid vingarna bär när de släpps utanför boet. Skillnaden här är dock att de oftast blir insläpade i boet igen och får en ny chans att flyga, men helst efter att ha legat och Hurva:t några timmar.

Flat mates kan ibland även vara som trägolv. Slipade till tusen, eller redo att sticka dig närhelst du släpar dina skitiga fötter över dem. I riktigt speciella fall kan de vara inoljade...



Jag har ett par flat mates. De är litegrann som ett band bestående av en avfallskvarn i högklackat, en seriefigur med champagneflaska på silverfat och Ansgars fru som gärna predikar om Guds gåvor för den som vill (eller inte vill) lyssna. Side One Dummy Records are still to be heard from...



De är rätt goa ändå, mina flat mates.

Idag var det bju. Jag bjöd mig själv på en kalender. Och en kaffe. Båda var äckligt välbehövliga, fast på olika sätt. Kalender därför att... pschahaha,  jag kan inte göra det. What the hell do you care anyway?



Helgen som gick (well, förra helgen som gick) spenderades någonstans i Närke, samt någonstans där en spelning blev inställd. Det senare är dock en annan historia. Vad som däremot är den här historien är att en viss Maximal affär i den snåriga, närkiska betongdjungeln snubblat över ett, förmodligen, tillfälligt parti av 100% pure buteljerad njutning. I 12-taliga emballage stod de där, uppstaplade, redo att sprida glädje, välbefinnande och, i vissa fall, eufori.

Sedan den rosa blendern gjorde sitt intåg i vårt kök nån mörk kväll i februari månad har jag gjort en del intressanta observationer. När jag sedan satt och surfade hittade jag en klockren illustration till en av dessa observationer;

Bloody hell. Två veckor rinner förbi fort. Jag visste att det var ett tag sen jag skrev nåt här men 2 veckor? Bloody hell.



Har skaffat mig ett nytt söndagsintresse som består i att strosa runt väl valda delar av Staden, gärna i sällskap med Dr Rödljus, Clark Kent och lite solsken. Efter att under de 2 senaste söndagarna avhandlat viktiga samtalsämnen, som t.ex hur många gånger Margaretha Krook hann ringa in det nya året, spikpistoler, smygrökning, fjordkryssningar, varför elektroniskt styrda ölfat suger, taxiresor, panflöjtister i allmänhet och panflöjtister som kör playback i synnerhet, så har jag kommit över min obenägenhet att stå på benen när söndagen kommer krypande.



Veckan har i övrigt gått, som så många andra, i fotbollens tecken. Den började i dur, slutade i moll. That about that.